braight

Ibland känns det konstigt vilka val man gör, hur allting känns och att det är ens liv som bara rullar på och bestämmer ödet.

 

Känslan jag har haft nu i snart ett halvår är att jag inte klarar av att stanna här. Jag kan inte acceptera hur mkt jag än vill alla förändringar som sker:(

Jag vill inte bli fast i Sverige med min pol.kand i statsvetenskap samtidigt som jag vill prova att arbeta med det jag alltid drömt om. Förbättringsarbete.

Jag vill se vad världen har att erbjuda mig, med språk, kultur och traditioner. Hur det är att bo i ett land med sol mer än bara ngr få månader om året.

Samtidigt vill jag börja bygga bo, köpa mej ett fins boende som jag kan fixa med.

 

Ja, jag känner mig ensam fastän jag inte är det. Jag har massor av människor runt mig som älskar mig för den jag är och som skulle ställa upp i vått och torrt, men jag lever kvar i min fantasi, tror jag är tjugo fortfarande och inte behöver ta ansvar...

 

Jag vill inte ta ansvar, jag vill använda varenda krona jag har till att resa och uppleva saker. Jag vill att mina vänner ska vilja göra det med mig, jag vill att de ska vilja va med mig lika mkt som de alltid har velat...

Mest av allt saknar jag dej M, för hur mkt vi än försöker så går det inte. Vår epok lider mot sitt slut och jag vet inte om jag orkar kämpa emot längre. För jag har inte kul med dej längre, skrattet får jag leta efter långt därinne och det gör mig förstörd. Hur man gör slut innan sista droppen är lagd... ja det återstår och se...

 

 

Djupa tankar nuförtiden, och det är inte jag.