braight

Träffade en tjej i fredes som berättade lite om att man kan behöva jobba med sig själv på alla plan, trots att man inte tror det. Lite som att gå en kurs, fast kursen ger dig inget betyg på papper utan den förändrar ditt liv.

 

Jag tror jag kan behöva det, jag får panik ibland. Tyst panik kallas det visst, men jag har svårt att hantera vissa känslor. Runt om mig har folk skaffat pojkvänner, det roliga är att i vissa fall funkar allt som om det vore igår och i andra fall går det skäpprätt åt helvete. Jag vet inte hur jag ska göra för jag reagerar med att sparka bakut, hoppas att de ska göra slut, och vägrar träffa pojkvännerna...

Jag gillar det inte, men det känns som att det är svårare idag än va det var förr att umgås.

 

Förr kände man oftast den de blev ihop med och man umgicks fler. Idag är det ett projekt att lära känna killen, om annat att gilla läget. När man har en nära vän blir det ju automantiskt att man skapar ngt tillsammans, som ett visst sätt att prata, eller ämnen man gillar att prata om...

 

Nu blir det som att de skapar ett annat liv... två liv krockar och det blir pannkaka...

 

Summan av detta är att jag inte klarar av att hantera situationen, med iaf den närmsta av mina vänner, dels för att hon förändrats så otroligt mkt och dels för att man plötsligt blir nr två ist för ett... Och jag vet inte hur jag ska göra för att få det att bli bra igen, jag försöker tänka att det är jag, mina tankar, men situationen blir ohållbar:(

Det är därför jag vill flytta, för att jag tror jag kan hantera allt bättre då. Man ses inte så ofta och mina känslor kan läggas i förrådet.

 

Ibland kan jag ångra att jag har bundit mig så mkt vid en och samma människa, men samtidigt har vi haft våra underbara år:)

 

Skjut mig tack